JURI MARKKULA

Rose, Green, Blue, Pink & Gold

3-26 oktober 2024

Text av Magnus Bons:

Himlar och penseldrag

Juri Markkula målar himlen i ett penseldrag. På bildytan samverkar två delar till en helhet. Tydliga spår från hastiga penseldrag ligger intill en orörd och glänsande yta, bredvid rörelse finns stillhet. Bilderna vilar i denna effektiva kontrast. Och bär dessutom på en annan motsats.
För trots att penseldraget avtecknar sig i djuprelief i bildytan, och det ser ut som om rörelsen äter sig ner i underlaget, så tycks spåren från penseln samtidigt skapa detta skimrande lugn. De snabba penselrörelserna verkar lägga sig lika kvickt som de uppkom, och flyta samman till en jämn och skimrande yta. Som att allt är gjort med någon sorts tung vätska.

I själva verket har ju rörelsen redan stannat av, och det finns heller inget som säger att förhållandena i bilderna inte kan läsas på rakt motsatt sätt. Alltså som att penseldragen är på väg att ta över hela bildytan. Göra den till ett öppet, ostyrigt hav, i stället för en seren himmelsyta. Hursomhelst finns där en känsla av oändlighet, och bilderna upplevs som utsnitt ur något betydligt större. Ja, som delar av något som saknar slut.

Juri Markkula beskriver själv sina verk som en ”immersiv öken” i en arbetsanteckning. Tanken går till ett landskap som omsluter betraktaren från alla håll. Till ett monotont landskap och ett genomträngande ljus. Ordvalet ”immersiv” leder också vidare, från den fysiska verkligheten till en virtuell. På samma sätt som Markkulas typiska interferenspigment antyder en upplösning av gränsen till det immateriella. Som försöker han måla deI slutet av 1800-talet reste Ivan Aguéli till Gotland, där Markkula sedan lång tid bor och verkar, och senare vidare till Egypten.ste Ivan Aguéli till Gotland, där Markkula sedan lång tid bor och verkar, och senare vidare till Egypten. Aguéli beskrev sina intryck från öknen: ”Ingenting går upp mot den … för att mäta djupet av min kärlek till intigheten.”

Naturen har länge funnits med som en referens i Markkulas konst, men parallellt finns också anspelningar på likartade storheter som Aguélis intighet. Vi erfar en sorts frånvaro, fast vänd till sin motsats och intensivt närvarande. Som ett allomfattande sken.
”Kan man tänka i måleri så som man kan drömma i färg?” Det frågade sig teoretikern Yve-Alain Bois en gång i sin bok ”Painting as model”.
Jag föreställer mig att det är precis vad Juri Markkula gör.