BARNEN
SIRI CARLÉN
24 MARS - 29 APRIL / 2022
"Jag trodde verkligen att det var jag som gjorde er.
Men det var ni som gjorde mig.
Ett barn. Ett litet liv som tog över mitt.
Även om jag själv nästan var ett barn så kände jag mig självklar. Jag kunde vara någons.
Det fyllde upp och gjorde mig mindre arg på världen.
Det fanns en mur och det var vilsamt.
Ett
Tu
Tre.
En mur blev borg.
Jag flyttade ut från mitt huvud och in i deras.
Jag glömde bort allt annat. Jag vilade i det,
i dem,i flera år.
Inte utan frustration. Eller friktion. Men ändå som en paus.
Fast egentligen är det kanske allt det andra som är undantaget. Jag är på väg tillbaka nu. Till utsidan.
Även om jag har dem bredvid så är jag tillbaka i mitt eget huvud. Jag ser på dem från håll.
Vem jag nu ska vara. För dem. För mig”.
Mitt arbete är en återspegling av mitt minne. Ett verktyg för att spara, sortera och förtydliga. Jag behöver bilder för att minnas och har alltid gjort bilder för att bearbeta och förstå. Viktiga vägskäl, ögonblick och upplevelser processade genom kroppen. Mina tankar är ostadiga men muskelminnet pålitligt.
I mitt huvud strömmar flera kanaler parallellt, dånar fram, flätas samman och trasslar. Bruset är konstant och gör det svårt att reda ut och förstå.
När jag gör tänker jag inte. Men närvaro och skärpa kan uppstå i delar av medvetandet som inte sitter i hjärnan. Navigerar genom gåshud och rysning. Jag känner ögonblick och intryck genom hud, muskler och ben. Jag sparar stunder och upplevelser i kroppen.
Projektet är sprunget ur ett tillstånd av förvandling. Lika delar vackert, smärtsamt och skrämmande. En transformering från insidan till utsida. Jag bearbetar en lång period av att vara fast, och den efterlängtade friheten som följer. Friheten som kändes bättre som längtan. Inte som tomhet."
