Suzanne Nessim - Cloud of worries

SUZANNE NESSIM

Cloud of Worries

23 mars - 29 april 2023

"De flesta människor säger sig gilla djur, rentav älska dem. En del påstår till och med att de föredrar djur framför människor. Inför sådana djurälskare bör både människor och fän iaktta försiktighet.

Förmodligen vill den som säger sig älska djur signalera att hen därmed är en god människa. Men stämmer det? Och har djurälskare verkligen god kontakt med djuren.

Mycket tyder på motsatsen. Åtskilliga djurvänner uttrycker sin kärlek genom att jaga djuren de älskar. Medan de laddar vapnen säger de sig vårda djurstammen som helhet. Och när de möter ett individuellt djur de gillar särskilt mycket tar de död på det och spikar upp vännens kranium på väggen eller brer ut pälsen på golvet. Djurälskare utan jaktlicens placerar gärna de älskade varelserna inom galler eller i koppel.

Med sådana vänner kan man förstå att djur ofta ser bekymrade ut. Orosmoln syns på den blå skyn. Vem vet om deras sociala nätverk fungerar. Och fungerar uppkopplingen till en högre makt?

Suzanne Nessim placerar sig på samma nivå som djuren. Hon tittar på dem. De tittar på oss. Lite fundersamt. De behöver betänketid innan de bestämmer sig för om de ska fortsätta umgänget eller försvinna någonstans i den djungel som omger både djur och människa.

Väntetiden kan vara påfrestande för oss människor. Att bli betraktad av en betänksam fyrfoting är inte alltid så lätt. Somliga av Suzanne Nessims modeller ser faktiskt lite förebrående ut. Inte så att de morrar, bits eller vässar näbbarna. Nej, de nöjer sig med en aningen förtrytsam blick som låter oss ana att vi begått något grundläggande fel i det ofta djuriska sällskapslivet. Djur och människa har relationsproblem av det slag ingen terapeut kan snacka sig förbi.

Kanske beror problemen på att djur och människor måste dela på utrymmet på allt från marken till sociala medier. Inte undra på att vi som Nessims teckningar visar att oss i komplicerad närkontakt. Skulle vi vilja byta plats med varandra? Upplever vi en djurisk identitetskris? Testa hur mycket djur du är genom att nästa en gång en partiledare visar sig i tv fundera på vilket djur hen liknar...
Processen kan vara mer avslöjande än den grundligaste politiska analys.
”Hur gör djur?” frågar barnet.
”Hur kan människor göra så?” undrar den vuxne. Och varför?
Kanske kan man förstå människan bättre genom att betrakta djuren. Jean de La Fontaine, samtida med racine, Corneille och Molière, var författare och jägmästare. Som kulturell societetssnobb i Paris nedlade han sina flesta byten i salongerna. Hans mer än två hundra fabler läses fortfarande. Huvudpersonerna är djur med mänskliga resonemang och problem – men med djuriska personligheter. Någon som känner igen sig?
Fablerna har inspirerat kommande seklers konstnärer bland dem regissören Robert Wilson som signerade en underbar uppsättning på Comédie-Française till vilken han skapade sagolika djur i stort format. Varelser som nog bara kunde leva på scen.
Suzanne Nessims djur är mer diskreta, de måste leva i människans djungel. De håller tass för tunga, inte riktigt säkra på om de vill prata med oss när vi ringer upp. Och skulle vi förstå vad de säger?

Tur att vi har bilderna. I dem talar kropparna. Där finns en tyst gemenskap mellan människa och djur. Ett ”trots allt” som rymmer hopp även under mörka moln. I dessa teckningar består inte djuriskheten av vilda känslor eller våld utan av eftertänksamhet. Stillheten är koncentrerad, intensiv. Konstnären ger gråheten djup och intensitet med sin blyertspenna som skall vara 0,3 mm och inget annat. Den gör gråheten hård, närvarande som sten.
Suzanne Nessim vet att hur stilla djuren än betraktar oss lever de i ett kraftfält.

En röd färg antyder kärlek och lidande. En gul färg lyser som stoppljusets koncentrerade väntan på nästa livskapitel. En blå låter ana en vid himmel och livgivande syre. Det är inte så högtidligt
med färgerna, men det är ju inte livet heller. Däremot är det värt att ta på allvar.
Det påminner Suzanne Nessims teckningar oss om."

-Mikael Timm